I den första biografin som utgår från människan Emanuel Swedenborg tecknar Ernst Brunner med historisk noggrannhet och hängiven inlevelse en levande och delvis ny bild av den kontroversielle vetenskapsmannen, bibeltolkaren, teosofen och hans tid.

Under de många dagar som passerade mellan slaganfallet och döden besöktes Swedenborg i sin våning i London bara av tjänsteflickan Reynolds och barberaren Shearsmith. Slaganfallet hade varit något att glädjas åt. Kroppen dög nu bara till att nergrävas. Ofta hade han den sista tiden iakttagits stående i dörröppningen mellan de två lägenhetsrummen. Han hade hörts argumentera upprört med de dödas andar. Klaffbordet var uppfyllt av papper i travar. Den hebreiska bibeln låg uppslagen invid den latinska. Medan Swedenborg ännu legat försjunken i tung dvala, hade prästen Hartley gått igenom de papper som fanns på arbetsbordet. Han hade stoppat på sig ett 72-sidigt manuskript och avlägsnat sig.
Två dagar senare hämtades pastor Ferelius från Svenska kyrkan. Pastorn stegade fram till sjuksängen och frågade: ”Vet ni om att ni skall dö?” Swedenborg svarade: ”Ja!” Ferelius ville få en syndabekännelse: ”Är det för att göra sig ett namn, eller av något annat skäl som ni har skrivit era arbeten?”
När Emmanuel Swedenborg den 29 mars 1772 konstaterats död lades allt efterlämnat i en kista och överfördes till kapten Fox på skeppet Nancy med kurs mot Sverige.
Den 18 juli styrde skeppet ut över Nordsjön som öppnade sig nattfärgad med allt fler stjärnbilder synliga på det lugna vattnet.