Den tyska soldaten pekade mot planket:
”Det är estländarna som skjuter judar.”


Kaptenen ropade ut över den överfulla flyktingbåten:
”Nu går vi under med tusen man.”


Hon vaknade av att huvudet inte gick att röra. Håret hade frusit fast i flyktingbaracken i Hagaström.

Det här är den sanna berättelsen om Anna som föddes i Ingermanland vid Finska Viken. Som tonåring arbetade hon för de tyska angriparna under belägringen av Leningrad. Hon såg död och förödelse. Hon flydde till Sverige, men livet i det nya landet blev inte som hon hade hoppats.

Boken kretsar kring främlingskap, otrygghet och saknaden efter en förlorad familj, men det är också en berättelse om överlevnadsförmåga, mod och strävsamhet. Vid 90 års ålder började Anna Westerinen berätta om sitt liv för en journalist. Det här är resultatet.