Emma har tagit studenten och nu väntar körkortet. Uppkörningen blir inte av, på väg in till körskolan förs hon bort av sin förre pojkvän. Systematiskt misshandlas hon med slag och sparkar, och knivskärs slutligen till oigen­kännlighet. Lämnad ensam på ett fält, en kall grå novemberdag, för att dö. Emma hittas i tid tack vare en kedja av rådiga ingripanden, parat med flera tillfälligheter. Anhöriga slits i veckor mellan hopp och förtvivlan, och först när läkarna började le vågade de helt lita till hoppet. Emma överlever, men vilket liv väntar henne? Jonathan, en av de som vårdade henne, uttrycker sig så här: »Neurokirurgerna trodde att hon varken skulle kunna gå, se eller prata mer. Emma ville något annat. Hon är en riktig vinnarskalle. Hon ville nog inte att han skulle vinna. Beröva henne livet. Nej, hon är rent av tjurskallig, och det har varit hennes räddning.« Här skildras Emma Petterssons kamp tillbaka till livet och alla de som gjorde det möjligt.