Skuggorna och regnet

Jag lägger lock på tankarna. Drar ett djupt andetag och fortsätter fram mot honom. När det är tio-tolv meter kvar, blir han varse mig och vänder sig om. Jag stannar upp på nytt. Vi ser på varandra. Ingen av oss ler eller kommer med minsta antydan till hälsningsfras. Det går några långa sekunder. Jag tänker att han ser äldre ut än jag väntat mig, trots att jag vet att jag inte väntat mig någonting alls.         Han är lite fårad. Tunga anletsdrag. Jag förstår att han varit med om en del. Kan inte läsa i hans ögon vilken motsvarande bild han målar av mig. Kanske ser han detsamma, att jag också varit med om en del.     Plötsligt känns tystnaden för lång. Jag går ett par steg närmare. Sträcker fram handen. Han fattar den. Vi ser varandra i ögonen från mycket nära håll nu, det känns en smula obehagligt, men samtidigt nödvändigt. Oerhört nödvändigt. Så släpper vi varandras händer.     Tala, tänker jag. Tala, din jävel!

Viktor Vinblad var svår att förstå sig på. Han sjöng psalmer baklänges och hans föräldrar hade ihjäl varandra. Femton år gammal var han på väg att lösa Fermats gåta men föll ut genom fönstret på tredje våningen i skolan. Han miste inte livet, men miste talförmågan. Och efter att Sara Psalmodin i Rossvaggakollektivet korsat hans väg, försvann han spårlöst i trettio år.     Men nu ryktas det att han på nytt synts till i trakten. Ett rykte som tvingar hans styvbror David Mörtberg att återvända till barndomsstaden för att ta reda på vad som egentligen hände med Viktor och komma till rätta med det förflutna.     Myt möter verklighet i denna svindlande berättelse, som är både kriminalhistoria och uppväxtskildring och samtidigt öppnar portarna till nya landskap i Håkan Nessers författarskap.