Den 16 juni 1904 är en dag som har gått till litteraturhistorien. Det är den dag då annonsförsäljaren Leopold Bloom äter en smörgås, går planlöst genom Dublin och tänker på sin otrogna hustru. Det är den dag då den unge poeten Stephen Dedalus samtalar, skryter, super och grubblar över sin döda mor. Dagen slutar i en natt där Molly Bloom i en vindlande, sinnlig monolog vakendrömmer om make och älskare. Det är en dag utan sensationer, men ändå en sensationell dag, gestaltad i ett språkligt fyrverkeri som fick prosan att te sig ny och oändligt möjlig.
Erik Anderssons enastående nyöversättning av James Joyces Ulysses ger en inblick i hur revolutionerande romanen var och fortfarande är, kärv och humoristisk, högdragen och ömsint.

Historierna kring boken är många:
Enligt James Joyces egna beräkningar arbetade han i 10 000 timmar med Ulysses. Huruvida det stämmer eller inte är svårt att säga. Joyce skapade gärna myter om sig själv, och uppmuntrade journalister att skriva vansinnigheter om honom. Bland annat att han brukade simma i Seine varje morgon, och att han satt och skrev omgiven av speglar.

James Joyce och Marcel Proust träffades en gång. Efteråt menade Joyce att valet av diskussionsämne var egendomligt med tanke på att det var den moderna litteraturens fixstjärnor som möttes. Proust frågade om Joyce tyckte om tryffel. Joyce svarade: "Ja, det gör jag."

Flera år innan Ulysses kom ut i Frankrike publicerades den som följetong i den amerikanska tidskriften Little Review. Men när man kommit så långt som till kapitel 13, som bland annat beskriver hur Leopold Bloom masturberar, var det stopp. Utgivningen förbjöds, eftersom boken ansågs obscen. Domare J M Woolsey friade till slut boken 1933, och förklarade att de fula ord som användes i romanen var "gamla anglosaxiska uttryck som inte är främmande för några män och jag vågar påstå inte för många kvinnor heller, och som används dagligen och helt naturligt av de människor vilkas kroppsliga och själsliga liv Joyce velat beskriva".