Det är december i Göteborg, en fruktansvärt vacker december i början av en fruktansvärt vacker vinter. En polispatrull kallas i den tidiga morgonen till en våning i Vasastan efter ett larm. De finner en man i svår chock. Hans sambo ligger död i dubbelsängen. Sannolikt är det han som gjort det.

Inom några dagar sker ett identiskt mord: en polispatrull i den tidiga morgonen, en kvävd kvinna, hennes man bredvid, en vacker våning i Vasastan. Mot sitt nekande grips också den här mannen. Nu handlar det bara om att förhöra fram sanningen.
Men en ung polisassistent har sett något i de båda lägenheterna som inte släpper hennes tankar.
Någonting som inte stämmer.
Någonting som komplicerar den i förstone svartvita bilden av offer och gärningsmän. Hon går tillbaka, in i den livsfarliga mardrömmen.

Erik Winter arbetar här med sitt sista fall. Och på nytt konfronteras han med människors mörkaste hemligheter. Ingenting är vad det synes vara.
Han försöker som alltid förstå meningen med livet, men tvingas som vanligt att först försöka förstå meningen med döden.
Den är alltid närvarande, och här, denna sista vinter, närmare honom än någonsin tidigare. Ett manslik flyter in på hans egen strand medan han kastar smörgås med sin lilla dotter. Det finns inte längre någonstans att fly.

Åke Edwardson är unik bland dagens svenska kriminalförfattare. Spänningen i hans romaner rör sig lika mycket i språket som i händelseförloppet. Han har fascinerat både den stora publiken och de kräsna kritikerna med sin exakta dialog, stilistiska skärpa och den brutala skönheten i miljöskildingen.
Nu tackar Erik Winter för sig. En epok är slut.