Svenskarna konsumerar deckarlitteratur som amerikanarna käkar hamburgare. Det finns i svenskt kulturliv en fascination för det förment Onda och man försöker förstå den Onde efter sina egna premisser. Och man förstår ingenting, eftersom det inte är den onda människan man vill begripa utan Normbrytaren. Sverige är ett land där man gör rätt för sig och betalar skatt. Man har inte rädsla för krig som i andra länder, men ångesten att göra fel och bryta mot normer är den jantelagens tvångströja som smiter åt. Mördaren är därför en spännande och oberäknelig figur, som inte gör vad som förväntas av honom (för det är oftast en man), utan mördar hejvilt på de mest bisarra sätt. Nästan alla svenskar vill bryta mot sina rigida normer och mycket formella sociala liv. Man tror sig förstå Mördaren och nästan känner mordlusten inom sig. Men där tar det stopp, det är bara en naturlig ilska att vara kringgärdad av restriktioner man känner och det har ingenting med den här boken innehåll att göra. Så härmed vill jag informera er svenskar att ni inte har Mördarens egenskaper och därmed behöver ni inte läsa mer i denna bok. Men om ni nu ställer undan deckarna ett tag och vill läsa om de verkliga Mördarnas desperation och vanmakt så fortsätt att tugga i er texten som följer. Ni kommer inte att ångra er.