Kallmyren | 0:e upplagan

Stenträsk, 1990.

Lappen på köksbordet.  

Älskade, jag plockar lite hjortron. Måste ut ur lägenheten. Markus är hos Karin.  

Och så stjärnan nere i högra hörnet, den som såg ut som ärret efter kejsarsnittet. Helenas bomärke. Mörkret föll, men Helena och babyn kom inte hem.

Det var ljudet av insekterna som vägledde räddningsteamet, det dova suset av tusentals blodsugande flygfän.  Flickan hade för länge sedan slutat skrika. Myror kröp in och ut ur hennes mun. Man tog henne för död, allt annat verkade orimligt, men när hundförare Petterson lyfte upp henne gav hon ifrån sig ett kvidande läte.  Barnet överlevde, men inte Helena. Hon var och förblev försvunnen. Hennes kropp återfanns aldrig. Hon hördes aldrig mera av. Kallmyren blev hennes grav.

 Wiking Stormberg kom aldrig över förlusten av sin fru. Han levde för sina barn och sitt jobb på polisen i Stenträsk, och han blev besatt av myrar. Åren gick, decennierna. Ett halvt liv.

Men så en fredagseftermiddag, i augusti 2020, landade ett brev i brevlådan hos Markus, Wikings och Helenas son. Ett hot, eller kanske en varning, skrivet med Helenas handstil och undertecknat med hennes signatur: stjärnan.

Wiking måste ställa sig frågan om han börjar bli galen, om han ser spöken, eller om någon utomstående kraft hotar honom och hans familj och i så fall vem eller vilken.

Kallmyren är en fristående fortsättning på Polcirkeln, Liza Marklunds kritikerhyllade och storsäljande återkomst i kriminalgenren.