Dödligt våld mot kvinnor : om samhällets förutsättningar att förhindra brott i nära relationer | 1:a upplagan

Frågor om brott i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra brottsdrabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och stödperson samt om möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området intensifierats.

Trots detta drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en anhörig eller nära bekant. Inte sällan handlar det om kvinnor som utsätts för brott av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. En stor del av dessa kvinnor drabbas dessutom av upprepade brott, ofta i nära anslutning till det föregående brottet. Det yttersta misslyckandet är emellertid att det i Sverige varje år dödas i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor i en nära relation.

I denna rapport redovisas resultatet från en genomgång av dödligt våld mot kvinnor in ära relation under åren 2010-2011.

Resultaten visar att det funnits stora möjligheter att förhindra en betydande del av de fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer som inträffat under den aktuella perioden. I så gott som samtliga fall fanns det någon myndighet eller någon person i kvinnans omgivning som visste eller misstänkte att våld förekom i relationen. Av kartläggningen framgår också att i nästan hälften av fallen var barnen närvarande i samband med att kvinnan dödades.

Vad krävs få i praktiken för att komma till rätta med brott i nära relationer i allmänhet och dödligt våld mot kvinnor i synnerhet? Riksdagen har på många sätt tagit sitt ansvar och stiftat bra lagar. Problemet är att regeringen som inte förmår leda och styra sina myndigheter på ett effektivt sätt, vilket gör det svårt att omsätta de politiska målen i praktiken. Motsvarande problem finns inom hälso- och sjukvården och kommunerna. Som en konsekvens av detta handlar förslagen till lösningar ofta om förbättrad samverkan (jämför tillsättandet av en nationell samordnare för brott i nära relationer), när det i själva verket främst handlar om att olika aktörer inte gör vad de ska. Den enskilt viktigaste åtgärden är därför ett tydligt ledarskap som visar att dessa frågor är prioriterade i praktiken.