Rasism. Ett begrepp som för vissa bara är ett ord. För andra är det livsavgörande. Rasismen delar in människor i mer eller mindre värda. Det kan leda så långt att vissa inte är värda någonting, som kan användas som slavar, förbrukas. Men bara för att det inte går så långt så finns den där. Och så fort den finns där finns risken att den går hur långt som helst.  I Sverige har vi en lång historia av rasism. Vi har fördrivit och kuvat vår egen ursprungsbefolkning till exempel, vi har haft kolonier och drygt 20 procent av svenskarna sympatiserar, just nu, med ett rasistiskt parti. Det är rasismen. Det finns där hela tiden.   I Svartskalle en svensk historia beskriver America Vera-Zavala sitt eget liv i Sverige. Ja, det är en självbiografisk bok. Här finns allt, mamma, pappa, hur hon kom till världen, läraren, kompisarna, livets första kyssar, det längre förhållandet, sedan de egna barnen och hennes äldre mammas sjukdom Ja, ni vet. Allt det.   Men det är något som genomsyrar, som stör, som gör sig påmint genom hela denna berättelse. Även den första kyssen. Den som hon inte får ge till killen som inte är som de som är från Rumänien. Efter det kysser hon bara vita pojkar det är innan rasismen också bränner ett hål i hennes eget hjärta.  Och det är det där. Som ska förfölja henne hela livet. Ibland som något som hon knappt tänker på, men så bränner det till, blir tydligt. Tyvärr oftare och oftare. Sverige, Americas Sverige, blir alltmer rasistiskt och det är den historien, rasismens historia som Vera-Zavala med utgångspunkt i sitt eget liv kartlägger, undersöker och försöker förstå. Det blir en berättelse som aldrig blir privat, men djupt personlig och därför så berörande. Det är en text som med glasklar blick visar hur rasismen drabbar den som inte passar in. Det är en outhärdlig, skör, gråtande, ilsken, stolt, stark och oövervinnerlig text.  Det är en text som med teoretisk skärpa och med intellektuell briljans visar hur rasism skapas, var den finner sin näring, hur den gödslas och växer men också hur den effektivt kan bekämpas och krossas.  För rasismen är aldrig ett ord. Rasism är aldrig en intellektuell lek. Rasismen gör illa, skadar och dödar, det är därför den måste bekämpas. Och det gör vi tillsammans, precis som America Vera Zavala skriver:  Håll huvudet högt. Men se till att du har en axel att luta dig mot, en famn att gråta ut hos, armar att falla i. Dölj din sorg för dom som hatar och föraktar dig, men dölj den inte för dig själv.För du är inte ensam. Jag är inte ensam.