Eros skakade mitt/ hjärta liksombergsvinden drabbar ekarna .

Sapfos ord träffar oss från många håll samtidigt. De talar ur vår erfarenhet vem har inte iakttagit hur en kastvind plötsligt får lövträd att rista? De talar ur historien. Den hand och tunga som en gång formulerade dem levde för så länge sedan att världen varur de talar nästan helt ligger bortom vår föreställningsförmåga. Tvåtusen sexhundra år! Och ändå alltid, med henne, helt nära intill.

Att läsa Sapfo är alltid att röra vid ett ursprung, för också hennes poesi springer ur en tradition, men vid poesins egen glittrande källa. Hennes dikter ljuder i sig själva, de är skrivna för att sjungas, men de får också nästan all annan poesi som vi känner att samtidigt sjunga. Av Sapfos stora verk, en gång sammanställt i nio böcker av antikens alexandrinska filologer, återstår bara en enda hel och hållen. Resten är fragment bevarade genom citat i andras böcker och genom arkeologiska fynd. Ett poetiskt universum i trasor. Som översättare är frestelsen stor att fylla ut och projicera.

All klassikeröversättning är på gott och ont hjälplöst fångna i sin tillkomsttid. Det gäller i än högre grad för något så uråldrigt och trasigt som Sapfo.