Lågarö : Vilohemmet & Ellen Lagercrantz, Perioden 1910–52 | 0:e upplagan

Ellen Lagercrantz var en ogift adlig fröken, en så kallad stiftsjungfru, som 1910 vid 40 års ålder bosatte sig invid Norrtäljefjärden i Lågarö by i Roslagen för att starta och bygga upp ett vilohem för mindre bemedlade ensamstående kvinnor och barn. Hon hade Kongomissionären Aron Andersson som nära vän och ideal. Hon hade funnit honom vara en äkta Jesu utgivande lärjunge. Fröken Lagercrantz var starkt troende och tillhörde pingstvännerna. Hennes älsklingsordspråk var: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem”. Hennes givmildhet och hjälpsamhet var obegränsade och hon var alltid redo att stödja allt gott verk. Det har sagts om henne, att hennes största glädje var att vända upp och ned på portmonnän. Detta var den officiella bilden av henne. Till vardags kunde hon dock vara både elak och snål. Det låg i hennes natur att alltid ordna, styra, ställa och leda och då kan det ju kanske vara svårt att alltid vara andra till lags och tillgodose alla viljor. För att åstadkomma resultat behövdes säkert emellanåt både ”hårda nypor” och ”skinn på näsan”. Hon hade ju också det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Själv har jag blivit fascinerad av hennes liv och verksamheten på Lågarö. Hon kan ju inte ha haft det så lätt – är en tanke som slår mig ofta. Hon byggde upp och drev vilohemmet utan något egentligt eget kapital. Bara det en bedrift. Fröken Lagercrantz ordnade så att lågaröborna fick en ny väg och en ny ångbåtsbrygga. Dessutom gav hon otaliga utarbetade kvinnor och barn från Stockholms fattigare kvarter oförglömliga minnen från ”himmelriket” på Lågarö. Vem kan göra något liknande idag? På sommaren 2006 började jag att efterforska information och fakta om Ellen Lagercrantz, vilohemmet och Lågarö by, Det var inte mycket som enkelt kunde hittas. För att få tag i de uppgifter och det material som eftersträvades blev jag tvungen att kontakta alla möjliga upptänkliga källor. Detektivarbetet härvidlag var både svårt och tidsödande. Varje önskad uppgift som efterforskades krävde sin utmaning. Glädjeklickarna jag fick då många av de olika deluppdragen lyckades, dvs då det blev ”BINGO”, blev en viktig drivkraft i projektet. Jakten på uppgifter och bilder medgav också många nya, trevliga och intressanta bekantskaper. Det blev även anledning att kontakta ”gamla bekanta” från min barndoms- och ungdomstid på Lågarö. Det var både kul och spännande. Bland lågaröborna kom projektet tidigt att kallas ”Lågaröboken”. Här kommer den nu i en ny utgåva med ett mindre antal bilder i färg – en kompromiss gjord för att uppnå lägre tryckkostnader och kunna erbjuda ett attraktivare försäljningspris. /Författaren