När textilfabriken i den lilla orten Marienthal i Österrike slog igen i spåren av den stora depressionen blev följderna förödande: ett helt samhälle kastades ut i arbetslöshet. Hur skulle befolkningen reagera? Skulle de resa sig i protest som många av samtidens radikala intellektuella trodde och hoppades? Nej, blev det korta svaret från det unga forskarlag som 1933 med sin studie De arbetslösa i Marienthal (Die Arbeitslosen von Marienthal) kunde konstatera att bottenlöst elände inte i sig skapar sociala omvälvningar. Arbetslösheten ledde till resignation och apati snarare än vilja att förändra samhällets ekonomiska och sociala ordning. Arbetes dolda betydelse för det sociala och mänskliga livet blev tydlig när det försvann. Marienthalstudien har kommit att bli ett av samhällsvetenskapens mest legendariska arbeten. Den var nyskapande i sitt sätt att kombinera kvalitativa och kvantitativa data och åttio år senare finns det fortfarande mycket att lära av forskarnas oförvägna sätt att använda sig av allt från biografiska intervjuer till hushållsbudgetar, föreningsdeltagande och kostnaden för att förverkliga barns julklappslistor. Boken kan än idag med fördel användas som introduktion till konsten att göra samhällsvetenskapliga undersökningar. Den österrikiske sociologen Christian Fleck ger i sin inledning en introduktion till boken och författarna och svenske sociologen Paavo Bergman framhäver i sitt efterord Marienthalstudiens metodologiska och analytiska förtjänster och visar på dess centrala plats i studiet av arbetslöshet.