Till struntpratets lov | 1:a upplagan

»Jag pratar strunt ... alltså är jag människa.« Orden är hämtade ur Brott och straff av Fjodor Dostojevski, en författare som knappast kan förknippas med struntprat. Struntprat är nämligen inte att förakta. Tvärtom. Småprat om ditt och datt och väder och vind fyller en långt viktigare funktion än vad vi tror. Som att i mötet med en okänd person under några inledande och oförargliga fraser sondera terrängen inför det fortsatta samtalet. Struntpratet är också ett sätt att föra utvecklingen framåt. Alla kan inte sitta i ensamhet på sin kammare och komma med djupsinniga och originella tankar. Många, kanske de flesta, behöver andra människor som bollplank för att få igång tankarna. Småpratet kan då vara en väg fram till något viktigt.

Sanningen är att pratet till stor del har som uppgift att upprätthålla kontakten mellan människor. Det viktiga är inte alltid vad vi säger utan att vi pratar med varandra.