Rapport från ett kronvrak | 0:e upplagan

Det var i fredens år 1945. I härliga Härjedalen, Ytterbergsbyn, byn som kallades ”Turkiet”. Min enkla förklaring till detta smeknamn är enligt min inlevelseförmåga att turk rimmar på skurk, vilket flitigt användes av revymakare i Sveg. En liten 11-årig ”Turk” som på rasterna lade ner det mesta av sin energi på att brottas med en betydligt större och starkare motståndare. Den som kom alltför nära oss löpte risken att bli inblandad i vår batalj, vilket en dag skulle visa sig bli något som det talades länge om. Fredens år 1945 blev oförglömlig. Både för mig och inte minst för lärarens pojke, vars mun hoppade på sned efter en ofrivillig höger från mig. Själv blev jag ”begåvad” med två ”ben”. Ett i ordning och ett i uppförande. De mest vanliga betygen vid denna tid var A i ordning och A i uppförande. Ett B innebar en nesa. Det var ett lågt betyg. Den lille elvaåringen var jag. Det hör till saken att jag efter polioskada är förlamad i min högra arm. Den blev till något okontrollerbart, farligt, både för ägaren och för omgivningen, en oro som ständigt fanns där på rasterna. I våra bataljer spelade centrifugalkraften en stor roll, som en diskus rörde sig min högernäve. Mobbare höll sig på avstånd. En dubbel limerick får beskriva mitt lilla skolminne: En skolgosse fanns i ”Turkiet” som hade en höger för slagsmåleriet en haka han fann, en fullträff minsann, som ändrade minen i ansikteriet. Det var lärarens pojke, vars mun kom på sne’ som åskådat fajten mellan pojkar breve’. Råkat komma i vägen när striden var het, fått smaka på högern, den värsta nå’n vet, den högern gav B i ordning, i uppförande B Den nämnde läraren var en vänlig person som gav mig det bästa råd jag någonsin fått, han sa: ”Du ska sluta slåss, pojke!” Hans egen son återfick normalt utseende och jag återfick mina A:n i ordning och uppförande i femteklass, efter förändringen i mitt sätt att tillbringa rasterna. Min familj ägde en gård i Ytterberg och min far var mycket uppfinningsrik och byggde ett eget vattenhjul som faktiskt alstrade elektricitet. Vi var nog ganska ensamma om att ha denna modernitet i vår by.