Om konsten att rädda skolan : en vetenskaplig och praktisk reflektion | 1:a upplagan

Att Sverige levererar väldigt dåliga skolresultat är det ju inga tvivel om längre. Men frågan är om vi kan se på oss själva och förstå varför vi går bakåt i utvecklingen medan de flesta andra länder gör det motsatta. Är det något speciellt med oss här i Sverige?

Jag tror definitivt det. Jag tror att vi har gått vilse i denna byråkratiska top-down-styrning som präglar det präktiga Sverige. Vi har oerhört lätt för att författa fina dokument men att förhålla oss till själva resultatet – nej, det är underordnat.

Och hur har vi det med studieron i våra klassrum? Följer vi de disciplinära åtgärderna som finns i skollagen? Är våra skolor organiserade efter dessa författningar? Absolut inte. Vi verkar stoppa huvudet i sanden medan kunskapskoncentrationen bara blir värre och värre.

För att vända denna utveckling behöver vi fokusera på den kunskap som får organisationer att samla sin interna kraft. Vi måste helt enkelt förstå hur vi människor bör fungera tillsammans; hur vi lyckas haka i varandra och skapa ett gott resultat.

De internationella kommunikationsforskarna är rörande överens om att det måste existera en faktisk dialog och en ambition att tänka tillsammans. Effektiviteten består i att hela organisationen bygger upp ett förståelseperspektiv mellan alla nivåer. Att de högst ansvariga ägnar sig åt en top-down-styrning är en förlegad syn på hur mänskliga system bör fungera.

Utifrån detta kommunikativa ledarskap, är nästa steg att kunna sätta en resultatinriktad agenda. Det gäller att sålla ut VAD som ska kommuniceras på varje enskild skola. Annars kommer vi aldrig kunna höja delaktigheten och därmed det meningsskapande i vår viktigaste organisation. Det gäller med andra ord att våga sig på en stark prioriterad dagordning. Men vågar vi det? Jag är osäker.