"Att vara liberal är att vara kluven«, brukar det sägas. Är det alltså för att ingen vet vad som är rätt och sant som vi bör vara fria enligt liberalismen? I så fall lever friheten farligt. I denna skrift argumenterar jag för motsatsen. Friheten kommer av att vi någorlunda väl kan tänka oss fram till vad som är rätt och sant. Frihetens grund är inte tankens velighet, hos den finns inget lojt och sladdrigt. Friheten är tankens påle i köttet. För vem finns människan till, för henne själv eller för något »högre« syfte? Hur mycket vi än flyr in i framtiden undkommer vi aldrig antiken och filosofins grundläggande frågor. Än i dag sliter de i samtiden. Från ena hållet drar en samhällssyn där tillväxt överordnas allt, från det andra identitetspolitiken. Hos bägge är friheten människan till låns och hennes bara så länge den uppfyller "samhällets" mål. De gör också anspråk på "frihet". De är skenliberala. Lena Andersson menar att filosofin och det rationella tänkandet är liberalismens bästa försvar. Hon börjar, kanske något oväntat, med att sluta upp bakom Platon i kampen mot sofisterna. Hon jagar sedan deras efterföljare – in i dagens identitetsvänster, högernationalism och skenliberalismens andra nästen.