Sekvenser mot Omega | 0:e upplagan

Det är som om vi bara var levande i kärlekens storm Ljusstormen


Göran Sonnevi har med sina två senaste stora diktsamlingar, Oceanen och Bok utan namn, skänkt oss flödande livsberättelser som i sin visionära mångtydighet kunnat ge intryck av att vara hans avslutande verk, hans poetiska testamente. Men skrivandet fortsätter, allt djupare in i det ovetbara och oförutsägbara, allt längre ut i det oändliga; tiden och kärleken fortsätter, och samtalet med de döda, ständigt närvarande.


Tecknen förbyts, blandas med allt
Regnet väcker
det brinnande alfabetet
Regnet fyller massgravarnas leenden
helt öppna Allt finns samtidigt
Genomträngd av ett namn
i drömmen Kommentarer Citat
Som ur ett främmande alfabet
som bygger ett nytt torn
av speglar, använt, gnistrande
ner genom underjorden
Den svarta fågeln flyger genom regnet
Den vita fågeln flyger
Hackspetten lyssnar vid björkens stam
Rörelsen sker som i smärta, motståndslöst
Jorden slickar med svart tunga
Den osynliga rymden fäller ut sitt
lövverk
Sommarens vinter är snabbt förbi
Speglarnas labyrinter multipliceras
Våra kroppars möjligheter växer
Vi är speglar av nya alfabets bränder!
Vi finns i den osynliga rymden



Om Bok utan namn (2012) skrev Jesper Olsson i SvD: ”Sonnevi skriver en poesi som ger realitet åt tiden; hur den rör sig, upprepar och varierar sig genom kroppar och handlingar, hur den föder, förvandlar och gör slut på det levande. Det är omöjligt att förstå fullt ut. Det är omöjligt att inte läsa och ta del av denna tid, såsom den tar form i ett av den svenska litteraturens viktigaste poetiska författarskap.”