Hilde | 1:a upplagan

Den Hilde Wangel vi först får möta i Klas Östergrens nya roman verkar leva ett synnerligt kontrollerat och sunt liv. Det är tjugotal. Hilde arbetar på en resebyrå i Berlin, som ska få tyskarna att vilja semestra i de norska fjällen, och är helt kongenial med de äppelkindade affischerna.

Så varför blir hon plötsligt förlamad av panikångest? I sin nöd vänder hon sig till en nervläkare, som i sin tur hänvisar henne till den nya tidens analytiker, och här börjar hon berätta: om moderns död, om styvmoderns märkliga mörkersidor och längtan ut till havet, om den av henne beundrade byggmästaren som trängde in henne i ett hörn när hon fortfarande var en flicka, om hur hon långt senare sökte upp honom, eggade upp honom och störtade honom i fördärvet.

Allt på ett märkligt sätt sammanfattat i en servis från England, en till synes oskuldsfull pastoral i blåvitt porslin där herden och herdinnan i tallrikens mitt vid en närmare inspektion verkar inblandade i något mycket mer olycksbådande än vad man först anar.

Klas Östergrens Hilde är både ett spel med berättarperspektiv och fiktioner i fiktioner, och samtidigt ett fullödigt porträtt av en kvinna som både är sitt livs fånge och samtidigt märkvärdigt fri. Inte minst genom sin förmåga att fingra på en annan människas öde. I sin inlevelsefulla och överraskande berättelse befriar Klas Östergren birollens Hilde Wangel ur Ibsens fantasi, ur Nietzsches och Freuds grepp, till ett helt eget och långt och sammansatt liv.