Fyrtio minuter | 0:e upplagan

Den skandinaviska arkeologin har en lång egen historia. Ämnet skapades under 1800-talets första hälft. Arkeologin, eller fornkunskap som ämnet då kallades, spelade en framträdande roll i nationalstatsbyggandet under hela 1800-talet. Arkeologin var meningsfull för den tidens samhällsbyggare och bildad allmänhet. Så har det också förblivit. Arkeologin spelar alltså en viktig roll för människorna eftersom ämnet berättar historier om hur det var förr. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet var detta knappast ett problem. Berättelsen om den västerländska människans och det västerländska samhällets utveckling från ett primitivt ursprung till civilisation och välstånd blev en självklarhet. Denna självklarhet har blivit ett existentiellt signum för många idag och dagens arkeologi fortätter på den inslagna vägen. Andra människor och andra samhällsformer, både idag och i forntiden, utgör den fond mot vilken den västerländska människan kan spegla sig själv. Dessa människor och samhällen pritnitiviseras och exotiseras, de uppfattas som en sorts bärare av ett förflutet, ett barbariskt ursprung som vi i västvärlden har utvecklats bort ifrån. I denna essä problematiseras detta perspektiv inom ramen för en berättelsen om författaren själv, om dennes liv och historia Arkeologin blir en fond, eller en verksamhet, som granskas i relation till författarens triviala och prosaiska tillvaro. Tanken är att lyfta undan en del av arkeologins vetenskapliga filter, som ligger liksom en slöja över dess verkliga ämne, det vill säga dess förmåga att berätta historier som på både gott och ont har betydelse för oss idag levande människor.