Är neurosens orsak detsamma som problem med libido (Freud), en fråga om avund (M. Klein), mindervärdeskomplex (Adler) eller brist på ansvar (Frankl)? Norberto Keppe sätter teomanin – storhetsvansinnet – som det centrala i denna fråga, genom vilken människan föredrar att vara en ny Gud och leva i en verklighet skapad av henne själv – en fantasi. Det bästa sättet att arbeta med denna attityd är att använda den dialektiska metoden. Men inte den platonska, hegelianska eller kantska, som försökte arbeta med det som inte existerar (jaet och nejet, hälsan och sjukdomen), utan den sokratiska (maieutik) eller kristna dialektiken (de saktmodiga skall besitta jorden), som författaren anser vara den enda vägen att nå sanningen. Slutresultatet skulle vara ett förenande av det som vi åtskilt i vårt psykiska inre – beroende på att vi ser fantasin som grundläggande i vår existens. Genom medvetandegörelse (accepterande av medvetenhet) återerövrar vi den inre frid som vi en gång förlorade. En betydelsefull faktor hos Norberto Keppe är att psykoterapi är ett universellt sätt att återföra individen till den verklighet som hon en gång övergav. Det finns nämligen inte den ena eller andra metoden, utan verklig terapi eller anti-terapi.