Augustigetingar : sorgligt men sant | 5:e upplagan

Dessa naturens kamikazepiloter. Döende störtar de sig i din kaffekopp sensommardagar. De gör det inte för någon högre sak. De har bara inget val. När krafterna inte längre finns faller de bara ner.Så kändes det då och det var 25 år sedan. Man kanske kan se det som pretentiöst navelskåderi eller något slags centrallyrik. Hur som helst så är det koncentrerade pärlor från en 35-årig levnad, onda blommor från ett livsprojekt som kapsejsat och inväntar en oviss framtid. Grundtonen är förstås mörk men med enstaka strimmor av ljus. Möjligen fanns det redan då en antydan till distans. Nu skulle det upp till ytan vad det än var! Det var ett inre tvång som det inte fanns något att göra åt. Och nu är det här, avskalat, slipat och reducerat till ett minimum. Förhoppningsvis kommer det att skapas på nytt hos åtminstone några få läsare.För är det inte så att det kan finnas världar, myller av personer och händelser, i just det minimala. Om man så vill: världen finns i provinsen, mänskligheten i individen. Tankar, känslor och reaktioner kan vara nästan osynliga. Vad de står för blir en bedömningsfråga där den som dömer i första hand betygsätter sig själv.Roland Ch. Johansson tog efter en ytligt sett lugn barn- och ungdomstid en akademisk examen i Lund 1971 och arbetar numera som översättare. I bagaget finns också familjeliv förstås, litteraturstudier och en geografiskt ganska utspridd tillvaro. Det tanke- och känslomässiga arvegodset är brokigt med inslag från olika politiska, religiösa och filosofiska inriktningar och inte minst den föränderliga tidsandan. Att vara sig själv eller andra till lags? Det var alltid en delikat fråga som vid olika tidpunkter fick helt olika svar. Naturen är dock obändig och tiden (fienden, enligt en fransk poet) vilar aldrig.