Spökflickan | 0:e upplagan

Nutid och dåtid smälter samman i det gamla sommarhuset vid havet dit Anna just flyttat med sina föräldrar. Spökflickan är ett suggestivt och spännande sommarlovsäventyr i Maria Gripes anda, av kritikerhyllade Katarina Genar.

"Har du sett henne än? Spökflickan? Hon som blev inlåst i ert hus?" frågar barnen i byn.

Anna vill inte lyssna på ryktena. Samtidigt märker hon att något inte är som det ska i huset familjen flyttat in i. Det känns som om någon iakttar henne. Natt efter natt drömmer hon om en flicka i gammaldags kläder och svarta lackskor - det är som om flickan vill säga Anna något, men vad?

Helst vill hon bara lämna huset och byn och flytta tillbaka till bästa kompisen Karolina i Stockholm. Men Karolina verkar knappt ha tid att svara på sms längre. Då dyker den jämnåriga Siri upp och bjuder in sig själv i huset. Hon visar sig ha sina egna skäl till att ta reda på mer om spökflickan i huset.

Katarina Genar har förmågan att skiva kort och lättläst samtidigt som hon ger läsaren en riktig roman, ett riktigt äventyr. Även en motvillig läsare - kille som tjej - kan läsa och låta sig sugas in i en spännande magisk berättelse.

"Hur gör man för att skriva väldigt enkelt och rakt för unga läsare - men ändå inte platt och torftigt? Fråga Katarina Genar (...) Här finns inga onödiga upprepningar, ett rent och klart språk och precis lagom mycket ledtrådar och förklaringar. (...) Som flicka hade jag slukat den. Jag hade älskat det gamla fotot, drömmarna, gåtans alla vindlingar, den nya, spirande vänskapen med Siri, den gamla tanten ... och alldeles särskilt gestaltningen av den prövning det innebär för ett barn när familjen flyttar."

Åsa Christoffersson, Östgöta Correnspondenten

"Jag brukar tänka efter varje bok jag läser att det här var den bästa hon har skrivit, Katarina Genar. Nu undrar jag om hon kan bli bättre! Jag älskar hennes Maria Gripe-stämning som vi snart måste döpa om till Katarina Genar-stämning; det mystiska, sällsamma och vagt vemodiga. Det är en kuslig stämning - lagom för gåshud men aldrig för läskigt. Jag älskar hur hon skildrar dels flickornas vänskapsförhållanden men även Siris mormor som sörjer sin förlorade vän. Det är så fint. Men allra finast är bilden av spökflickans mamma. Jag har aldrig läst en så kärleksfull skildring av en psykiskt sjuk mamma!"

/Karin Cellton, LitteraturMagazinet