Historien om Roskildefreden och Skånelandskapens övergång till Sverige för 350 år sedan har ofta berättats med fokus på krig och nationella stater, snapphanar och en hårdhänt försvenskningspolitik. Här återges en annan bild.

Krigen får förvisso sitt utrymme, men freden tar mera plats -- så som den gjorde på 1600-talet. Åren med krig var få men förstörelsen var stor. I fredstid byggde man upp och integrerade gradvis de gamla östdanska landskapen som ett nytt sydsvenskt område. Att följa detta arbete är att följa de nya svenska undersåtarna och den svenska statens representanter i området. Det handlar om adeln, om soldaterna, om universitetet och om kyrkan. Det handlar om vad den nya gränsen i Öresund kom att betyda. Det viktigaste ur ett svenskt perspektiv var att få trogna undersåtar i syd. För människorna i Skåne, Halland och Blekinge var det viktigaste att skapa en fungerande vardag där de var födda och ville bo. Att flytta till Danmark var förvisso ett alternativ, men det var inte många som valde det.

Lundahistorikern Hanne Sanders utgår från ny historisk forskning och formulerar en annorlunda berättelse, där snapphanarna får en mindre roll än vanligt. I stället får vi följa vanligt folk och myndighetspersoner i deras strävan att skapa en fredlig integration i det nya svenska området.