Humanister i offentligheten: Kunskapens aktörer och arenor... | 0:e upplagan

Det finns en tydlig berättelse om hur humaniora marginaliserades i efterkrigstidens Sverige: i ingenjörernas, teknokraternas och samhällsvetarnas land fanns det inget utrymme för bildning, filosofi och historia. Denna bok utmanar en sådan föreställning och visar hur påtagligt närvarande humaniora var i tidens offentlighet. Genom ett kunskapshistoriskt perspektiv och internationella jämförelser åskådliggör författarna hur humanister befann sig mitt i välfärdssamhällets kultur och politik, medier och bokmarknad, idédebatt och utbildningsväsende.  

I centrum för boken står 1960- och 1970-talens offentlighet. I en första del diskuteras den avgörande roll som humanister spelade i den unga televisionens folkbildningsprogram liksom i tidens populärvetenskapliga pocketbokutgivning och på dagstidningarnas essäsidor. I en andra del riktas uppmärksamheten mot humanioras plats i den kristna kultursfären, arbetarrörelsens folk­bildningsarbete och den nya vänsterns bokcaféer. Vi får möta kulturpersonligheter som Per I. Gedin, Gunnel Vallquist och Jan-Öjvind Swahn, men även tv-producenter, studiecirkelarrangörer, översättare av radikal facklitteratur och många andra. Alla bidrog de till att sätta humanistisk kunskap i rörelse under efterkrigsdecennierna. 

Johan Östling är historiker, Wallenberg Academy Fellow och föreståndare för Centrum för kunskaps­historia (LUCK), Lunds universitet. Anton Jansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet samt forskare vid Centrum för kunskapshistoria i Lund. Ragni Svensson Stringberg är fil.dr i bokhistoria och verksam vid Centrum för kunskapshistoria i Lund.