Stödbevisning i brottmål

Genom en undersökning av domstolarnas behandling av stödbevisning avslöjas en problematisk tillämpning där två typer av stöd sammanblandas och där vissa avgöranden fattas mot bakgrund av ett uppställt krav på stödbevisning och andra inte. Den inkonsekventa tillämpningen avser således inte endast olika slutsatser vad gäller de åberopade omständigheternas bevisvärde utan snarare olika slutsatser vad gäller omständigheternas faktiska funktion. Det är därför svårt att förklara tillämpningen med endast en hänvisning till principen om fri bevisvärdering. En sådan tillämpning kan dessutom komma att innebära att likabehandling och förutsebarhet inte kan uppnås med uppenbara konsekvenser för rättssäkerheten.

Arbetet belyser den dynamiska relationen mellan å ena sidan principen om fri bevisvärdering och å andra sidan de krav vi önskar ställa på bevisvärderingen med hänsyn till bland annat objektivitet och rationalitet. Även om arbetet övergripande syftar till att behandla stödbevisning så fungerar principen om fri bevisvärdering som en återkommande referenspunkt varför man kan säga att denna på sätt och vis är avhandlingens yttersta undersökningsobjekt.