"Sellou berättar på ett befriande osentimentalt sätt. (...) Jag gillar tonen i berättelsen. Med enkla medel och med sitt enkla och lite kärva språk lyckas Sellou få mig att förstå hans karaktär. Jag kan se honom framför mig, jag förstår hur han tänker och varför. (...) Det finns en stolthet och en gåtfullhet i Abdel Sellou, och samtidigt en befriande enkelhet. Han är som han är, och ber inte om ursäkt för det. Men när vi till sist kommer ner på djupet, då hettar det till, och vi förstår vidden av vad Philippe har betytt för Abdel: 'Det var här jag lärde mig något om hopp, om livslust, om hjärta'." - Inger Alestig, Dagen Abdel går på anställningsintervju. Han gör det för att få en underskrift så att han ska kunna få ut bidragspengar att arbeta är han inte så intresserad av. Hela sin tonårstid har han levt som smågangster på Paris gator, helt bortom sina adoptivföräldrars kontroll, och han är beredd att göra lite vad som helst som kan resultera i pengar om det bara inte är alltför ansträngande. Det är en stenrik man i rullstol som intervjuar honom. Han är totalförlamad efter en skärmflygningsolycka och behöver hjälp med precis allt. Varför blir Abdel erbjuden tjänsten som personlig assistent åt Philippe Pozzo di Borgo i hans palats? Varför tackar han ja? Hur kommer det sig att han stannar i tio år? I En oväntad vänskap berättar Abdel Sellou, förebild till Driss i filmen med samma titel, tillsammans med Caroline Andrieu om hur två människor kan förvandla varandras liv.