Tiden och den fria viljan | 0:e upplagan

Den franske filosofen Henri Bergson hade stort inflytande på författare, vetenskapsmän och tänkare under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Han vände sig mot en äldre filosofitradition och hävdade att verkligheten visserligen måste förstås vetenskapligt, men att intuition och erfarenhet var bättre redskap än de matematiska och kvantitativa.
I sitt mest kända verk, Tiden och den fria viljan [1889], undersöker Bergson hur »omedelbara medvetenhetsfakta« kan bli till kunskap. Tid och rum, menade han, är mer komplexa än vad vetenskapen förstått, eftersom de beror på den mänskliga upplevelsen: människan är ett slags förtätning av allt hon har levt.
Trots sin djupa skepsis mot språket var Bergson en populär författare, ett slags intellektuell superstjärna med världsrykte. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1927.
I svensk översättning av Algot Ruhe, bearbetad av Jenny Sylvan, med ett nyskrivet förord av Anna Petronella Foultier.

HENRI BERGSON föddes i Paris 1859. Som forskare intresserade han sig särskilt för gränsområdet mellan filosofi och psykologi. 1914 valdes han som den första juden in i Franska akademien. Han avled 1941, enligt legenden av en förkylning som han ådrog sig när han köade för att bli registrerad som jude av ockupationsmakten, trots att Vichyregeringen velat undanta honom från de nya lagarna.