De vita björnarna | 1:a upplagan

»Liksom dikterna och romanerna är hennes barnböcker fasetter i det gnistrande mörka prisma som Åsa Nelvin håller upp mot existensen. Vad är det att vara människa? Vad är utanförskap?« Maria Küchen, Sydsvenskan

När Kerstin försöker somna hör hon röster som kallar på henne. Hon vill ropa på mamma men upptäcker att hon inte längre ligger i sin säng utan svävar ute i luften. När hon åter känner fast mark står hon inför det ännu halvfärdiga tegelhus dit familjen ska flytta. Och framför sig har hon den underligaste varelse hon sett. En mus lika stor som hon själv, i kortbyxor och tofsmössa, med glittrande russinsvarta ögon. Han tänker ta med henne till De Vita Björnarnas Land, en värld långt bortom stjärnorna fast han berättar inte varför. På andra sidan porten intill dem väntar underbara väsen. Förutom Lilla Mus kommer hon att få lära känna Puh och Pah, Tutte och Ngutte, Ollus och Gerda. En stjärngudinna, Limosa, har fyra oerhörda gåvor att ge henne. Men också ett uppdrag, som hon måste utföra ensam. Det är en fasaväckande uppgift, fast av yttersta vikt, inser Kerstin.                 

Åsa Nelvins De vita björnarna [1969] är en barnbok med ett unikt tonfall och en kristallklar poetisk koncentration. En annan värld öppnar sig mitt i den vanliga och en blyg flicka måste skaffa sig en hjältinnas mod. Boken är också oförglömligt illustrerad av den legendariske konstnären Hans Arnold.

ÅSA NELVIN [19511981] hann under sitt korta liv skriva fem böcker. Författarskapet var mer eller mindre bortglömt när det återupptäcktes på 00-talet. I dag räknas flera av Åsa Nelvins verk till det sena 1900-talets svenska klassiker, däribland debutboken De vita björnarna [1969].

HANS ARNOLD [19252010] var en schweizisk-svensk konstnär och illustratör. Mest kända är troligtvis hans illustrationer till bokserien Bland tomtar och troll, samt omslaget till ABBA:s Greatest Hits [1975].

»Mycket talar för att Nelvin redan i sina barnböcker är upptagen med frågor och teman som sedan kom att bära författarskapet igenom, och det finns skäl att tro att hon här också påbörjar det stilistiska och formella experimenterande som karaktäriserar det mogna författarskapet. Ur detta perspektiv är barnböckerna viktiga för förståelsen av författarskapet som helhet och för att urskilja konstanter eller eventuella utvecklingslinjer.« Marie Öhman, ur avhandlingen Här kan jag äntligen tala. Tematik och litterär gestaltning i Åsa Nelvins författarskap [2007]