Jag kallar gärningsmannen för Drömprins för det var så jag såg honom från början, min framtida man och dröm. Han var dock aldrig någon prins och det jag var med om var aldrig en dröm.  År av misshandel, där hot och ofredande blev min vardag. En stark tro på hoppet kedjade mig fast, gav mig styrkan att kämpa och viljan att stanna. Våldet växte till en mardröm och relationen fick ett minst sagt dramatiskt slut.

En sann historia om mina upplevelser i en mycket destruktiv relation, där något som kallas normaliseringsprocessen fick fotfäste. Vilket stöd och sätt att bearbeta livet med våld i nära relation har jag haft? Hur lyckades jag överleva och återfå känslan av livsglädje?

Med ärr i själen och kroniskt förstörd för resten av livet är inställningen nu Believe och fortsätta leva men bättre!