Östen Undén del 1 | 0:e upplagan

”Jag är oförmögen att föra dagbok”, skrev Östen Undén i sin anteckningsbok i augusti 1918. Vid ett annat tillfälle skrev han att anteckningarna inte kunde kallas dagbok, eftersom de inte gav helheten. Han skrev ju bara ned ”en och annan sak som stöd för minnet”, möjligen kunde det bli till nytta vid ett framtida memoarskrivande. För eftervärlden väger dessa invändningar lätt. Östen Undén (1886-1974) var en av de centrala personligheterna i svensk politik under 1900-talet. I mer än 25 år fungerade han som minister och hans person kom, utan att vara okontroversiell, att omges med en enastående respekt. Mot den backgrunden är det givet att hans privata anteckningar är en central källa till 1900-talets politiska historia. Anteckningarna börjar redan 1918, då Undén var konsultativt statsråd. De upphör snart, men återupptas 1924, det år då han för första gången tillträdde som utrikesminister. De upphör igan på hösten 1926 och återupptas inte förrän nästan 20 år senare, den 27 juni 1945. Det var den dag då Undén meddelade Per Albin Hansson att han var beredd att åter bli Sveriges utrikesminister. Anteckningarna löper sedan med endast kortare uppehåll ända fram till 1966. Anteckningarna ger koncisa upplysningar om de flesta större frågor som hamnat på utrikesministerns bord. Här och var växer texten ut till bredare skildringar. Det gäller t.ex det s.k. Genève-protokollet hösten 1924, beslutet att lämna ut baltiska flyktingar till Sovjet hösten 1945 och Chrustjovs inställda resa sommaren 1959. Men Undén följde också noga det inrikespolitiska skeendet och gjorde t.ex. utförliga anteckningar om tre viktiga beslut i svensk parlamentarism: om vänstersamverkan i oktober 1919, om koalition mellan socialdemokraterna och bondeförbundet i september 1951 och om koalitionens upplösning i oktober 1957. På det privata planet är anteckningarna diskreta men långt ifrån opersonliga. De vittnar om författarens starka känslor för familjen och de nära vännerna och de återger hans tankar när åldern till sist gjorde sig påmind och hälsan sviktade.