Mitt i det Europa som härjades av andra världskriget låg Stockholm, en osannolik oas av fred och normalitet. Visst var beredskapstiden synlig både i gatubilden och på matsedlarna, men det var avståndet till kriget som fick främmande besökare att häpna. Ändå var detta avstånd i stora stycken en chimär, inte minst på grund av dessa främmande besökare och deras ärende. Sverige invaderades inte av främmade trupper, men huvudstaden invaderades av de krigförandes underrättelsetjänster.Dessa fick legationsbyggnader att bågna och verksamheterna att sprida ut sig till allehanda inhyrda adresser bakom mer eller mindre trovärdiga dörrskyltar. Hit hörde det sovjetiska Intourist-kontoret på Vasagatan, som inte stördes av någon större kundtillströmning, och det brittiska Pass Control Office på Birger Jarlsgatan som kontrollerade långt mycket mer än bara pass.

Undanstoppat i källare här och var fanns vapenarsenaler och förråd som skulle fått Baader-Meinhoff-ligan och Al Qaida att avundas.

Runt om i Stockholm fanns också Allmänna säkerhetstjänstens ögon och öron. All telefontrafik och all postbefordran kunde underkastas kontroll och misstankar om ”illegal verksamhet” kunde väckas av minsta småsak - det var inte bara spionerna som lade pussel. De svenska säkerhetsorganens och domstolarnas nit växlade dock i takt med den elastiska svenska neutralitetespolitiken; att vara brittisk agent i Stockholm var i början av kriget en prövande tillvaro medan tyska Gestapos män kom och gick som de ville i polishuset på Bergsgatan. Efter El Alamein och Stalingrad gick svängdörrarna åt andra hållet.

I Stockholm slutade underrättelsekriget i stort sett oavgjort mellan de stridande, tyskarna tog hem första ronden och de allierade den andra. Ryssarna, som också här spelat sitt eget spel, hade samlat på sig agenter och kontakter i krigsårens Stockholm för framtida bruk, bland dem en viss kapten Stig Wennerström.

Här kartlägger Wilhelm Agrell Stockholm som europeisk spioncentral under andra världskriget. Han gör som spionerna gjort, han lägger pussel. Agrell för samman fakta från olika källor, och fram träder en bild av Stockholm som ett internationellt spionnäste. Stockholms betydelse bevisas väl av att amerikanska legationen ökade sin personal från från tio till fyrahundra på fyra år.

Spionerna spionerade på Sverige, men ännu mer på varandra, ibland spionerade de på sig själva. De sovjetiska spionerna bevakade till exempel sin ambassadör Alexandra Kollontaj, och norrmännen kan ha dödat en misstänkt spion bland sina egna män på Östermalm.

Det har gått drygt 60 år sedan andra världskriget tog slut. Sedan dess har flera arkiv öppnats, dimmorna lättat, och bilden av förhållandena har klarnat.

Det är en märklig och intressant promenad den så kunnige konfliktforskaren Wilhelm Agrell tar oss med på. Naturligtvis kan vi följa honom både på kartan och i nytagna bilder av de olika ”tillhållen”.

Wilhelm Agrell är docent i historia, forskare i fred-och konfliktfrågor, och har under många år varit knuten till Forskningspolitiska institutet vid Lunds universitet. Han är verksam som författare av romaner, ungdomsböcker och facklitteratur. Hans senaste böcker på Historiska Media var Venona. Spåren från ett underrättelsekrig (2003) och Skuggor runt Wallenberg (2006).