Den här boken om Gabriella börjar när hon vid två års ålder till slut kommer hem från ett barnsjukhus i Wien och slutar när hon fyller arton. Tio av dessa år bor vi i Wien och sex i Sverige, i den västgötska metro­polen ­Järpås. Hennes liv innehåller dramatiska, livshotande, episoder och ett ständigt beroende av i princip väl­menan­de men i praktiken svår­navigerade byråkratier.

I en tidigare bok, Sommaren med Gabriella i ­parken, be­rätta­de jag om Gabriellas första två år, som hon huvud­sakligen tillbringade på intensivvårds­avdel­ningen på barnsjukhuset Preyer sches Kinderspital i Wien, och som utmynnade i läkarnas fråga om ­ maskinen skulle stängas av . Det var dramatiska år men beslutet blev att Gabriella måste få leva och ut­veck­las efter sina egna förutsättningar.

Livet med Bella, som vi kallar henne, är långt ifrån bara drama och besvär. Hon är ett glatt och posi­tivt barn trots eller tack vare sina mentala och fysiska begräns­ningar och för mig, sin åldrande far, be­rättaren, är hon en person för vilken allt kan medges och bekännas, särskilt åldersadekvata tillkorta­­kom­man­den, som ­annars tillhör det som jag för­söker ­dölja. Som grädde på moset gillar Bella att jag ­sjunger, vilket ingen annan gör, då det är superfalskt.

Det här är berättelsen om Bellas liv som det kom att bli.