"Woyzeck" av Georg Büchner (1813-37) är en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia. Ännu i våra dagar är berättelsen om den plågade Woyzeck i hög grad levande: Ingmar Bergman satte upp pjäsen 1969 på Dramaten, Werner Herzog kom 1979 med filmen "Woyzeck", Tom Waits och Robert Wilson förvandlade år 2000 texten till musikal, Nick Cave skrev musik och sångtexter till den isländske regissören Gísli Örn Garðarssons dramatisering "Woyzeck" (2005) och Steve Sem-Sandberg lät 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen "W". Mellan scenerna i "Woyzeck" surrar det i skrift outsagda och varje läsare och varje åskådare bygger medvetet eller intuitivt upp förloppen utifrån den egna kombinationen av det uttryckta och det blanka. Vid varje dramatisering är det kommande växelspelet med publiken en egen oförutsebar dimension. Och i varje huvud och i varje hjärta tar Woyzeck om och om igen ny gestalt, för Woyzeck är en sekulär martyrlegend, ett hårt laddat drama om ett samhällets olycksbarn, en djuppsykologisk undersökning, en studie över makt och vanmakt, en analys av perversioner och hjärtlöshet, en den naknaste, mest förtvivlade kärlekshistoria, ett ödesdrama som vrålar mot himlarna. Vid varje brytpunkt i tiden återföds Woyzeck och fylls med nytt pulserande liv.