Det var en gång en sjöman | 0:e upplagan

“Vad gör du?” “Gör? Jag gör väl ingenting?“ “Du knackade knäckebrödet i bordskanten!“ “Jasså det. Det gjorde jag utan att tänka. Jag har knackat vivlarna ur brödet vid varje måltid nu i ett halvår.“ “Vivlarna???“ “Ja, vi gick med kopra i lasten och vivlarna fanns överallt. De blir nervösa av knackandet och springer ur så man slipper äta dom levande.“ “Mycket kan du försöka slå i oss men det här går för långt.“ “Suck. Mina rövarhistorier om slagsmål med poliser med mera, dom svalde ni, men nu när jag av en händelse talar sanning, då blir jag anklagad för lögn. Livet är hårt ibland.“ “Men OK. Ni har ju bett mej berätta om livet på sjön. Skall vi göra en deal? Jag lovar att bara berätta sanningen (sedd med mina ögon) och ni lovar att tro på vad jag säger. Jag kan försäkra er att medan jag stått på utkik eller till rors har jag haft gott om tid att drömma upp massor av häpnadsväckande äventyr (med mej själv som hjälten förstås) så med lögner skulle jag kunna fylla en hyllmeter.“ Det där hände för över femtio år sen hemma hos pappa bankdirektören, som ett par år tidigare med en blandning av lättnad och besvikelse hade sett sin sistfödde byta skola från Högre Allmänna Läroverket i Norrköping till M/S Panama med destination Sydamerika. Och nu upprepar sig historien. Barnen kan mina skrönor och barnbarnen lämpliga delar. Men sjöfarten och sjölivets villkor har ändrats så radikalt på dryga femtio år att det här kanske kan bli ett mellanting mellan skeppar- och kulturhistoria.