Hästhandlarens stalltjejer | 0:e upplagan

Pia bromsade in under bron och tog stöd mot betongpelaren. Hon kastade en hastig blick på klockan. Hon var precis i tid. Tova och Mina skulle säkert vara sena – som vanligt. Utan att stiga av cykeln fiskade hon upp telefonen ur jackfickan. Skynda, det är kallt, skrev hon och skickade meddelandet till de båda tjejerna. Det var här de brukade träffas för att tillsammans fortsätta till stallet. Bron gav åtminstone ett visst skydd mot vinden som obarmhärtigt blåste över de öppna fälten. Undrar hur många timmar hon hade tillbringat här i väntan på tjejerna? Kunde de aldrig vara i tid? Hon kände irritationen växa. Klumpen i magen krympte en aning – trängdes liksom undan av ilskan. Vem trodde de egentligen att de var? Hon skulle minsann cykla i förväg. Till råga på allt var hon hungrig. Kylskåpet där hemma hade varit tomt. Tova och Mina satt antagligen fortfarande vid sina köksbord och åt mellanmål.