Fyrtal i knölar | 0:e upplagan

För nästan tre månader sedan fick jag min diagnos. Bröstcancer, en tumör som var 12x10 centimeter. För stor för att opereras. Sex månaders cellgiftsbehandling inleddes för att minska tumören. Tre veckors vila och återhämtning mellan varje behandling. Därefter operation, och 25 tillfällen med strålning. Orkar inte mera. Tror han att han kan försvara sig med att han är vuxen och får göra vad han vill. Det är hans vuxna svar på min fråga, varför han gått bakom ryggen på mig och öppnat ett nytt företag, med en för mig helt okänd kvinna. Mitt i min tredje cellgiftsbehandling bad jag honom att lämna mig och vår son. Om vi inte är viktiga, med cancer i familjen, kommer vi aldrig att bli viktiga! Jag vägrar att bli trampad på längre. Aldrig i min vildaste fantasi, kunde jag tro att det var nu som helvetet skulle börja. Mannen som jag levt tillsammans med i 22 år, skulle nu göra allt han kunde, för att göra livet outhärdligt för mig och vår gemensamma son. Än i denna dag, tre år senare, har inte den mannen frågat hur det går, hur prognosen ser ut. Behöver vi något? Behöver sonen hjälp med något? Hur mår sonen? Jag känner mig ärrad på både in och utsida. Men Nils, du ska inte bara våga tro att jag är svag för att jag lever med oro, rädsla, dödsångest och en kropp helt utan muskler. Det krävs en oerhörd styrka för att kriga med det varje dag. Jag ska kämpa för min familj, för vår son och mig. Det sägs att det är de starka som får de svåra utmaningarna.