Yvs icke, död. En essä om kollektiv sorg | 0:e upplagan

Mänsklig sorg har många skepnader. En är kollektiv sorg, när många människor samtidigt sörjer ett statsöverhuvud, någon känd person som gått bort eller när man förenas i känslan av gemensam sorg och förlust efter en nationell katastrof som Estonias undergång 1986 eller tsunamikatastrofen på annandag jul 2004. Sådana kollektiva sorgemanifestationer har blivit vanligare på senare år, senast i samband med påven Johannes Paulus II:s begravning i år då ett par miljoner vallfärdade till Sankt Petersplatsen i Rom. Naturligtvis är detta delvis en medieeffekt; utan mediernas intensiva och närgångna bevakning skulle inte chockvågorna efter dödsfall av det här slaget kunna spridas så snabbt och i så vida ringar. Så här skriver Kerstin Vinterhed i bokens inledning: "Kollektiv sorg är någonting annat än personlig sorg, även om det finns ett släktskap och även om de smittas av varandra. När offentliga personer dör kan vi betrakta de anhörigas tårar på teve och vi kan leva oss in i deras sorg. Samtidigt har rollen som åskådare ett tvetydigt, lätt parasitärt drag över sig. Att sörja är också lustfyllt - som alla starka känslor - särskilt om det inte handlar om en förlust för en själv. Verklig sorg kan kanske bara upplevas i förhållande till någon som man själv haft nåra fysisk kontakt med, ett barn, en förälder, en make/maka. Det är en av de allra mest personliga, mest privata erfarenheterna i en människas liv. En känsla där man är ensam, kvarlämnad vid stranden till Styx. Just därför finns ett behov av att öva sig i sorg, att försöka förstå hur den känns innan det blir allvar för en själv. Men det finns också ett uppdämt behov av att få sörja förluster som man redan gjort men aldrig riktigt vågat uppleva. Den kollektiva sorgen kan härbärgera sådana gömda upplevelser."