Vittne intill slutet. En läsning av Viktor Klemperers dagbok | 0:e upplagan

Att vara ett vittne: att vara sensibel. På vilket sätt bör det förstås?

I en rättegång ber man endast ett vittne om att vara precis, för det är skeendenas fakta som ska återges. Men den som bestämt sig för att vittna mot historiens stormar och tidvatten, utan att någon krävt det, är i en annan situation: han erfar även det trängande behovet av det delade, den delade sensibiliteten. Underförstått utgår han från att det egna känslolivet frambär historiska fakta i sig, till och med politiska gester.

Detta framstår tydligt i den dagbok som Victor Klemperer förde i hemlighet mellan 1933 och 1945 i Dresden där han, i egenskap av jude, kom att genomlida det nazistiska förtrycket. Det är ett extraordinärt vittnesmål, särskilt genom precisionen i de analyser som Klemperer som var filolog gör av det totalitära språkets funktion. Men även genom dess sensibilitet. Genom dess litterära öppenhet mot affekternas komplexitet, med det etiska ställningstagande för det delade som sensibiliteten förutsätter. Mellan det totalitära språket som alltid manar till särskiljande affekt och skriften i denna dagbok formas alltså två motsatta positioner i frågan om affektiva fakta. En politisk strid som kan läsas i varje vindel, varje vändning i Klemperers mästerliga skrift och vittnesmål.

Georges Didi-Huberman är filosof. Översättning och efterord av Jakob Svedberg.