Nu blundar de som tror sig se | 0:e upplagan

Är människan bara ett offer under sina omständigheter? Får den lilla människan, den lilla flickan, ens lov att känna det hon känner? Kan hon säga – ja, detta är jag – och sen inte vara rädd mer?

Fröet till boken kom av idogt ”påhejande” från vänner om att göra en film. För varje gång Maria Larsson berättade om vad hon hade upplevt som barn, och att redan då känna att hon inte är som andra, eller under skoltiden när rädslan var stor att bli ”avslöjad”, fram till flytten till Göteborg där siktet var ”att gömma sig” för världen – då väcktes ofta frågan: ska du inte göra en film?

Det blev en bok. Nu blundar de som tror sig se, är den boken.

Det är en omväg i livet. Kort för någon, lång för en annan. Vi har alla våra historier, våra vägskäl, vår längtan och våra avgörande möten. Ibland leder de fram, ibland inte.

Det här är en bok om att vara ”fel”, att ha en tvillingsyster som också är ”fel”. Att växa upp och tro att man är ensam i hela världen om att känna som man gör. Att inte ha haft något ord för det man känner och när ordet väl kom var det fyllt av skam.

En bok om småstaden, frikyrkan och tystnaden – om att växa upp under 70- och 80-talet för att sedan äntligen flytta till storstaden Göteborg. Livet var drabbande, ömsint, rått och alldeles för jävligt, men oavsett så fanns omvägen där – och den var värd att ta.