Boken är en självbiografi av författaren i en kort period han levde i Kairo under början av 1970-talet. Trots att denna period var kort, var den mycket rik på händelser, situationer och möten med en elit av de viktigaste författarna och artisterna från Egypten och vissa andra arabländer. Därför är det inte en ren självbiografi, utan den kastar ljus över den litterära och konstnärliga rörelsen som var livlig och blomstrande i Kairo vid den tiden.

Khusbak träffade dagligen författare och konstnärer på Kairos litterära kaféer som Riche, Izavitch, Phoenix och andra, eller i Kairos gränder och torg, i deras hem eller på tidningsredaktioner och institutioner. Genom författarens underhållande och framstående berättande får läsaren av denna bok lära känna dessa kreativa personligheter, deras viktiga verk, deras relationer med varandra, deras beteende i vardagslivet, deras humor och även deras lidanden. Bland de viktigaste namnen finns: Naguib Mahfouz (Nobelpristagare), Yusuf Idris, Sonallah Ibrahim, Yahya Taher Abdullah, Ibrahim Aslan, Amal Dunqul, Muhammad Afifi Matar, Najib Surur, Gamal al-Ghitani, Said al-Kafrawi, Muhammad al-Basati, Ghali Shukri, Sami Khushaba, Lutfi al-Khuli, Khairy Shalabi, Sheikh Imam, Abdul Wahab al-Bayati, Abdel Halim Hafez, Edwar al-Kharrat, Ibrahim Mansur, Ghalib Halasa, Mimi Shakib, Mahmoud al-Wardani, Fathiya al-Asal, Ibrahim Abdul Majid, Abdel Hakim Qasim, Abdul Sattar Nasser, Said Saleh, Muhammad Abdel Muttalib, Abdul Rahman Abu Auf och andra.

Bokens viktiga händelser är sådana att läsaren sällan har stött på dem tidigare, då de är personliga erfarenheter som författaren och de närvarande vid tiden kände till. Khusbak försökte inte framföra sina egna åsikter, förutom i sällsynta fall, då han strävade efter att ge utrymme åt andra personligheter att uttrycka essensen av vad de upplevde, medan han bara var en åskådare och guide som följde deras ord, handlingar och ställningar objektivt.

Författaren berättar till exempel om en apotekare som skickade medicin med flyg från Bagdad till Kairo och inte tog betalt när han fick veta att medicinen var till Naguib Mahfouz. Han berättar om Abdul Wahab al-Bayatis avundsjuka på Abdel Halim Hafez, om Ibrahim Mansur som har en ovanlig förmåga att håna allt som är fult, om Yahya Taher som kan sina berättelser utantill som poesi, om Gamal al-Ghitani och Said al-Kafrawi som har en fantastisk kunskap om Kairos historia, dess gator, gränder, portar, kaféer, marknader, moskéer och kyrkor, om tre män från övre Egypten som lämnade sina byar med ansiktsfärger som liknade ökenjordens färg i hopp om att finna en plats i den litterära världen antingen i Alexandria eller Kairo, om historien bakom sången "Ljug inte" och dess koppling till Najat Al Saghira, Kamal Al-Shenawi och Yusuf Idris, om historien om poeten Ahmad Antar och Umm Kulthums museum och mycket mer.