Ryssland och historiens början | 1:a upplagan

Den här boken handlar om den ryska nutidshistorien. Den beskriver hur det ryska experimentet med demokrati och frihet förtvinade och dog. Jag menar att vi i Sverige och i andra länder har mycket att lära av det som hände i Ryssland på 1990-talet. I Ryssland var demokrati och frihet aldrig självklara och därför är det som hände där så hjärtskärande tydligt. I Sverige har vi mycket svårare att se att hotet närmar sig även för oss. Alldeles för länge har vi tagit demokrati och frihet för givna. Vi har mycket att lära för att bättre kunna försvara oss mot de auktoritära krafter som växer sig starkare runt om i världen.

Först måste vi förstå varför Ryssland alls kan lära oss något. Det går lätt att avfärda eventuella lärdomar med att Ryssland är något annat. Landets experiment med demokrati var kort. Dessförinnan var det under 70 år en diktatur som ytterligare dessförinnan var ett tsardöme med trälar. Vad kan det lära ett land som Sverige med en 100-årig demokratisk historia?

Det som hände i Ryssland på 1990-talet var en otroligt snabb förändring som ledde till en stark motreaktion. Det var en förändring där friheten ökade och det tidigare slutna landet öppnade fönstret mot omvärlden, men där även osäkerheten och rotlösheten växte. Det saknades en idé om vart Ryssland var på väg.

Det är här likheterna finns. Sverige och världen står mitt uppe i snabba förändringar som leder till starka motreaktioner. Förändringarna hos oss ökar friheten och här har globalisering och digitalisering ställt såväl fönster som dörrar på vid gavel. Samtidigt har vi fått ökad osäkerhet och rotlöshet. Också vi saknar en idé om vart vi är på väg.

Den här historien utgår ifrån några av de människor jag mötte när jag 1995 till 1999 var utrikeskorrespondent för Rapport, Sveriges Television, och bodde i Moskva. De åren stod det ryska demokratiska experimentet och vacklade. Människorna jag mötte gav mig nycklar som gjorde att jag senare kunde förstå varför demokratin förtvinade. För mitt problem och många andras var att vi visserligen såg vad som hände där och då, men vi insåg inte fullt ut vad det var vi såg. Visst förstod jag att försöken att skapa demokrati och marknadsekonomi hade stora problem. Det jag inte förstod var att det inte bara var Ryssland som skulle drabbas av dessa problem. Först med framväxten av nationalism, extremism och populism i Europa och i USA på senare år så började jag förstå. Det jag hade sett i Ryssland var i själva verket början på historien, en historia som skulle komma att sträcka sig långt utanför Rysslands gränser.

Historien fortsätter med att jag nu 20 år senare har återvänt till några av dessa människor som påverkade mig så mycket då på 1990-talet. Jag vill veta vad som har hänt med dem sedan dess. Inte minst vill jag ta reda på vilka lärdomar de kan ge oss idag.

Historien inleds samtidigt långt tidigare än så. Det finns utgångspunkter i 1600- och 1700-talets tankegods. De friheter som då växte fram med upplysningstiden hotas i vår tid. Vi lever i en tid då yttrande- och tryckfrihet begränsas. Vi lever i en tid då rättsväsendets oberoende monteras ned. Vi lever i en tid då idealen om frihet och förnuft åter en gång har hamnat i en ideologisk strid med traditioner, känslor och fördomar. Den striden började redan på 1700-talet som en motreaktion mot upplysningstiden. Många trodde att striden var över på 1990-talet. Kommunismen var besegrad. Demokrati spred sig över världen.

Mitt intresse för den här historien tar avstamp 1921. Då föddes min far och i armodet och misstron mot demokratin på 1930-talet blev han kommunist. Kommunismen trodde inte på människan. Tron var på systemet, på kollektivet. Kommunismen framställdes som en vetenskaplig lära som pekade ut den enda vägen mot framtiden. Det kollektiva systemet skulle skapa goda människor.

Historien vindlar vidare för mig 1974 då jag var åtta år. Då tvingades även jag vandra på den där enda vägen. Den förde mig till pionjärläger runt om på andra sidan järnridån. Den första resan gick till ett läger utanför Tallinn. På ytan var det som ett scoutläger. Vi badade i Östersjön och lekte på stränderna. Vi spelade fotboll och grillade korv vid lägereldar. Under ytan så handlade det om politisk skolning och indoktrinering. Det var sånger om världsrevolutionen, tal om världsrevolutionen och övning inför den. Vi fick öva på att marschera. Vi fick gå runt i en skog med trägevär och vi fick kasta handgranatsattrapper.

Alla mina minnen från den där sommaren utanför Tallinn och från de andra pionjärlägren är som svartvita bilder. Det fanns en brist på färg, glädje och optimism som gjorde att minnena var bleka redan från början. En av dem som jag lekte mest med var en estnisk pojke som hette Melli. Jag har en svartvit minnesbild av när han och jag satt i sanden och gjorde banor för varsin leksaksbil. De två bilarna vi lekte med är skarpa i sina färger. I mitt minne ser det ut som om någon har handkolorerat dem i en i övrigt svartvit och grådaskig värld. Den ena bilen var röd och den andra blå. Det är de enda färgklickarna på alla dessa minnen från de pionjärläger som jag tillbringade närmare ett halvår av min barndom på.

Sista resan gick till ett läger i Tjeckoslovakien. Där blev jag tillsammans med en mörkhårig tjeckoslovakisk tjej i samma ålder. Det var så där oskyldigt som det ofta är i de unga tonåren. En kväll stod jag och tittade ut från mitt sovrumsfönster. Upp till huset mitt emot körde flera stora svarta bilar. Efter ett tag kom min flickvän ut med sin packning, hoppade in en av bilarna och sedan åkte kolonnen därifrån lika snabbt som den kommit. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte. Kanske att någon i familjen blivit sjuk. Efter ett tag berättade någon att hon var dotter till chefen på den tjeckoslovakiska tv:n. Att hon hämtades hem berodde på mig. Det gick inte att lita på en pojke från väst. Eller på en flickas förälskelse. Det gick kort sagt inte att lita på individer.

Historien fortsätter för mig i de yngre tonåren. Den ofrihet som jag hade sett på andra sidan järnridån fick mig att leta efter andra vägar än den som pappa försökte staka ut åt mig. Jag genomgick min glasnost och perestrojka, öppenhet och omdaning, några år innan det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjov lanserade begreppen. Där formades min tro på människan och hur viktigt det är att ge hen möjligheter att forma sitt eget liv.

Historien har också en startpunkt 1991 då Sovjetunionen föll samman och Ryssland började försöka bygga en liberal demokrati. I en liberal demokrati så handlar det inte bara om att folket väljer sina representanter i ett val. Dessa folkvaldas makt behöver balanseras av ett rättsväsende som ger individen rättssäkerhet, rätt till privatliv och egendom, likabehandling under lagen samt fri- och rättigheter som yttrande-, tryck- och mötesfrihet.

Minoriteter behöver skyddas från att diskrimineras av majoriteten. Grunden är tolerans mot andra och pluralism. Denna pluralism märks genom ett utbyggt civilsamhälle där individer slår sig samman i organisationer för att driva sina frågor. En viktig del av civilsamhället är de politiska partier utifrån vilka folket väljer sina representanter i val. Det handlar om en tro på människan som individ och en tillåtelse mot individen. Alla garanteras rätten att fritt välja allt från politisk uppfattning till, numera, vem hen älskar.

Kommunismens historia utgår ifrån den motsatta ståndpunkten, nämligen misstro mot människan som individ. Här är det i stället staten som ska göra individen fri. Detta tänkande har rättfärdigat så många illdåd och kostat så många människor livet. Själva tanken med Sovjet var att staten skulle bygga en ny människa. En som det gick att lita på. En som det gick att stoppa in i systemet. Homo sovieticus var till och med döpt efter systemet. Homo sovieticus formades med statens indoktrinering. Det går att se det som en produktionsapparat. I ena änden fanns pionjärlägren för barnen som ännu gick att forma. I den andra änden låg Gulag, de sovjetiska koncentrationslägren. Där hamnade de som inte gick att forma om, de oliktänkande. Gulag var den sista anhalten i livet. Nästa var döden.

Den här historien börjar också i en annan bok, nämligen den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista människan från 1992. Fukuyama menade att efter Sovjetunionens fall fanns det inga alternativa samhällsmodeller som kunde utmana den marknadsekonomiska liberala demokratin, som därmed skulle komma att ta över hela världen. Det var historiens slut och framtiden var redan här.

När Francis Fukuyama skrev de där bevingade orden var tiden en annan än den är i dag. Då hade nyss Sovjetunionens röda flagga med hammaren och skäran halats från sin plats över Kreml. Ytterligare något år tidigare hade muren som hade delat Tyskland fallit. Den där muren som delat upp ett land och en värld hackades upp i små bitar och såldes som souvenirer. Jag har själv en liten bit av muren som står på mitt skrivbord och övervakar mina tangenttryckningar. Jag köpte den som en påminnelse av den där andra tiden som präglade mina första 25 år i livet. Den där lilla cementbiten är fastklistrad på en hållare av plast där det står att den är hämtad från en del av muren vid den berömda Checkpoint Charlie. Där utväxlade öst och väst spioner som blivit avslöjade och gripna. Datumen anges som på en gravsten: 13.08.1961 09.11.1989. Det är som en för alltid avslutad del av historien, begravd för evigt. I den där exaktheten i datumen tolkar jag in att det hela var en parentes i en ständig rörelse mot en bättre värld.

Tvärsäkerheten i att den tiden var över, att muren för alltid var borta stämmer överens med hur Fukuyamas ord har tolkats. Egentligen är det titelns ord som har tolkats och levt vidare. Det hjälps inte att Fukuyamas slutord i boken ger en helt annan bild än titeln gör.

För Fukuyama avslutar nämligen sin bok allt annat än tvärsäkert. Han liknar mänsklighetens resa genom historien vid att vi människor sitter i en lång kolonn av vagnar på väg mot en stad som är resans slutmål. Det där slutmålet är en världsomfattande liberal demokrati. Samtidigt riktas det två varningar till läsaren. Vi vet inte om vagnarna verkligen kommer att komma fram. Och om vi skulle komma fram och vi fick se oss omkring i staden så är det ju inte säkert att vi skulle gilla den. Kanske skulle vi välja att ge oss ut på en ny resa.

Det jag såg i Ryssland var dels människor som inte kom fram, dels människor som inte gillade det de såg. De gav sig ut på en ny resa. Det jag såg var hur allt började om. Det blev början på en ny tid då den nyvunna demokratin återigen utmanas av alternativa samhällsmodeller. Det är den insikten som slagit mig när jag nu återvänt till Ryssland.

Det var inte någon enskild företeelse när den ryska demokratin förtvinade. Även etablerade demokratier hotas i dag på samma sätt. Det är ingen slump att kontakterna är starka mellan Ryssland och den allt mer auktoritära ungerske premiärministern Viktor Orbán. Det är ingen slump att det finns nära kopplingar mellan Ryssland och USA:s president Donald Trump. Det är ingen slump att Ryssland stöder högerextrema krafter i Europa och Sverige.

Det var i Ryssland historien började om på 1990-talet.  

Morgan Olofsson Stockholm, juni 2018