I det flacka landskapet söder om Billingen bildades Hornborgasjön som ett grunt samlingsbäcken för vatten från det lättdränerade bergsområdet. Periodiskt häftiga flöden föranledde snabba nivåväxlingar i sjön, som översvämmade omgivande lågland. Resultatet blev en grund, öppen sjö omgiven av vidsträckta, torvbildande mader nyttjade för bete och slåtter. Vattenkraften i avflödet Flian utgjorde en viktig natur­tillgång. Alltifrån 1700-talet bedrev akademi och stat i Sverige intensiv propaganda för torrläggning och uppodling av våtmarker. Då tjänstemän och ekonomiska bidrag ställdes till förfogande, finkammades landet på torrläggningsobjekt. Hornborgasjön blev 1802 – 1933 offer för torrläggningsivern och upphörde slutligen att existera som vida berömd fiske- och fågelsjö. Under intensiva konflikter mellan exploatörer och naturvårdare förvand­lades den till ett totalt igenvuxet träsk med för kraftproduktion osäkert avflöde. Efter naturvårdares klarläggande av naturförstöringen, erhöll Statens naturvårdsverk 1965 uppgiften att undersöka möjligheterna att restaurera Hornborgasjön till vatten­reservoar, fågel- och fiskesjö med de kvaliteter den haft före de mest förödande sänkningarna. En specialistgrupp med kunskap och erfarenhet inom de ämnesområden som måste representeras för utarbetandet av en restaureringsplan tillsattes. Gruppen analyserade sjöns tillstånd, utvecklade de tekniska metoderna, demonstrerade i storskaliga fältförsök vad som måste göras och avgav 1973 detaljerade arbetsbeskrivningar med recept för restaureringen. Restaureringsplanen, som med fackmässig noggrannhet remissgranskades vid landets ekologiska institutioner, resulterade i total enighet om de korrekta metoderna, lika samstämmigt regeringsbeslut och direkt godkännande i Vattendomstol. Då Statens naturvårdsverk därefter övertog ansvaret för restaureringsprojektets genomförande, ignorerades emellertid de givna arbetsbeskrivningarna varvid bl.a. den av tjänstemännen egendesignade metodiken för bottenbehandling resulterade i varaktig, intensiv metanutveckling. I sin helhet har sjöområdets biotopdiversitet reducerats så till den grad att den biologiska mångfalden utarmats. Eftersom tjänstemännen egenmäktigt avvikit från givna direktiv, har allvarliga miljö­skador förorsakats. Efterbehandlingsansvaret åvilar därmed entydigt Statens natur­vårdsverk. Redan 1991 avger dåvarande generaldirektören för Naturvårdsverket följande bekännelse beträffande projektet Hornborgasjöns restaurering: ”Vi borde ha lämnat ifrån oss frågan, för vi klarade inte av den”