Slutet för femfemmorna. En studie av lagstiftningsprocessen 1938-1962 och brottmålsdomar 1969-1970 | 1:a upplagan

Fram till mitten av 1960-talet användes uttrycket ”femfemma” ofta som en vardagsterm i brottmål. Det syftade på strafflagens 5 kap. 5 § och innebar att en person som gjort sig skyldig till en brottslig handling under inflytande av psykisk sjukdom eller som tillfälligt inte varit vid sina sinnens fulla bruk, kunde bli straffriförklarad. Personen erhöll istället sluten psykiatrisk tvångsvård vid någon av dåtidens mentalsjukhus, även om öppenvård också kunde bli aktuellt.

Straffriförklaring avskaffades helt vid årsskiftet 1964/1965, då strafflagen ersattes av brottsbalken. Istället infördes en bestämmelse om att domstolen kunde överlämna psykiskt sjuka lagöverträdare till vård enligt dåvarande sinnessjuklagen utifrån samma kriterier som tidigare. Processen med att utarbeta brottsbalken hade inletts redan 1938 och ett steg på vägen var att grunderna för straffriförklaringar skärptes genom en lagändring 1945, med följd att straffriförklaringarna kraftigt minskade.

Wångmars bok är en historisk undersökning som belyser och analyserar den utdragna beslutsprocessen bakom brottsbalkens tillkomst. Vidare analyseras brottmålsdomar för perioden 1960–1970. Studien baseras på riksdagstryck, brottsstatistik och domar från nationella, regionala och lokala arkiv. Undersökningen innefattar fem fallstudier vid underrätter i södra Sverige. Författaren berör också hur brotten uppmärksammades och diskuterades i dagspressen mellan 1960 och 1970. Boken vänder sig till personer inom olika vetenskapliga discipliner, som historia, rättshistoria, kriminologi och psykiatri.

Erik Wångmar är docent i historia och arbetar som lektor i statsvetenskap och historia vid Linnéuniversitet i Växjö. Han har under senare år framför allt forskat om brottshistoria, historiografi och personhistoria.