Arthur Schopenhauer levde i Frankfurt under återstoden av sitt liv och avsade sig där arbetet som filosofiprofessor för att i stället leva som en enstöring; men han var allt annat än overksam och lat. Han djupdök i sina studier av naturvetenskaperna och ägnade sig åt sitt författarskap. Efter 19 års "tystnad" gav han så ut Om viljan i naturen (1836) - en studie i vilken Schopenhauer skickligt brukade de för tiden nya naturvetenskapliga frågeställningarna och rönen till stöd för sina teorier om viljan. Det är sålunda en omfattande redogörelse för hans metafysik i relation till naturfenomenen.

Schopenhauer skriver i förordet: "[...] genom att utgå från det rent empiriska, från opartiska och med sin speciella vetenskap sysslande naturforskares iakttagelser, når jag här den egentliga kärnan i min metafysik, påvisar dennas beröringspunkter med naturvetenskaperna och ger sålunda i viss mån facit till min fundamentaldogm, vilken just därigenom får sin närmare och speciellare bekräftelse, liksom även att den mer tydligt och fattbart samt utförligare än annorstädes blir möjlig att förstå."

I denna skrift möter man många förnumstigheter, bland annat det "[att] man begriper inte naturens språk - det är för enkelt." Vidare skriver han också med sin sedvanliga kvickhet och syrlighet (möjligen som kritik mot "herrarna av professionen"): "De huvudsakliga skyddsvärnen mot nya tankar är som bekant tre: ignorera dem, undertrycka dem och slutligen påstå dem vara av gammalt datum."

På bokens baksida finns följande citat, vilket här får avsluta bokbeskrivningen: "Sanningen är inte beroende av någon gunst eller ogunst och behöver inte heller be om någon tillåtelse; den står på egna fötter, tiden är dess bundsförvant, dess kraft oemotståndlig, dess liv odödligt."