Intresset för rösten och talet har präglat mycket av det Eva Adolfsson skrivit om litteratur. Hennes förra essäsamling hette I gränsland (1991) och rörde kvinnliga författarskap, i "det medvetandets gränsland där orden nästan upphör". Flera av de författarskap som hon tog upp där återkommer i hennes nya essäer, men nu vidgar hon perspektivet till både manliga och kvinnliga författare.

Att skapa litteratur betyder också att skapa plats och auktoritet åt det egna talet. Eva Adolfsson undersöker här hur det kan gå till att hävda sin egen rätt att tala. Hon avlyssnar ett antal författares sökande efter en plats för det egna talet hur det ger sig till känna inne i deras litterära texter och gör läsningar av bland andra August Strindberg, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Stina Aronson, Gunnar Adolfsson och Birgitta Trotzig. Det kommer att handla om utanförskapets plats. Om hungern och kölden som inträdesbiljetter till litteraturen. Om den förandligade kvinnokroppen och den jordiskt köttsliga om en kvinnas rätt att alls tala. Om det muntligas förvandling till litteratur, och om lekens betydelse för det litterära talet. Boken nominerades till Augustpriset 2003.