- Ja, sa Maja Ekander, lärarinna vid Stenerups flickpension. Det var på kyrkomötet i Nicea år 325 som man förklarade att också kvinnor har en själ.

Robert Sjögren, far till sextonårsdöttrarna Anna och Maria, såg besvärad ut. - Men då… började han och Maja avbröt: - Då kunde de väl nöja sig med det och inte vilja ha utbildning också? Är det det som ingenjören vill säga?

Det är just utbildning och egenvärde som Susanna Hennickes, Maja Ekander och de andra lärarinnorna i pensionen vill ge åt det sena artonhundratalets unga flickor. Att erkännas ha en själ är mycket, att erkännas som fullvärdig människa är också något. Så menar alla som hör hemma på de båda granngårdarna, Stenerup och Pedersborg. De lever sina liv tillsammans, där på den skånska östersjökusten och det livet ger både kärlek och sorg, visar både pålitlighet och svek. Men deras trygga vänskap är densamma som alltid och den låter sig inte rubbas.

Försommarljuset faller klart över hav och land, när berättelsen börjar. Det ska så småningom också falla över vägen, där kvinnor och flickor går tillsammans med sina drömmar och sin längtan.

Men den vägen är lång.