Följ med till biblioteken i tjugofyra privatägda slott och herrgårdar, Sveriges okända kulturskatter. Träd in i rum som inte är tillgängliga för allmänheten och gå på upptäcktsfärd genom sekler av svensk kultur. Författarna Per Wästberg och Anita Theorell och fotografen Hans Hammarskiöld är våra guider till herrgårdsmiljöerna och till böcker som formade 1700- och 1800-talens tänkande och vardagsliv. Men också till de människor som var bibliotekens skapare, deras dagböcker och praktvolymer, deras syltrecept och medicinska handböcker. Vi inbjuds att följa tankar och äventyr, hushållssysslor och fälttåg. Detta är en bok om en svunnen värld. En värld där all kunskap och allt vetande fortfarande kunde samlas inom fyra vackert utsmyckade väggar. Författarna om sin bok Resa i tysta rum: - Varför gjorde ni den här upptäcktsresan? - För att få syn på ett annat Sverige, säger Per Wästberg och Anita Theorell. Det är spännande att resa runt i ett bestämt syfte. Vi såg stängda hus öppna sig för oss. Vi fann märkliga kulturskatter. Allt i privat ägo. - Fick ni se vad ni hade väntat er? - Vi trodde nog att det ena biblioteket skulle vara det andra likt, att de skulle ha ungefär samma böcker och spegla samma trender. Men varje ställe hade en personlighet, och ju mer vi trängde in, desto mer kändes biblioteken som personliga vänner, var och en med sina egenskaper, sin särprägel. Upptäckten ledde till en hemmastaddhet. Slotten och herrgårdarna ligger i bördiga kulturbygder: Mälarlandskapen, Skåne, Östergötland och Västergötland. Oftast vid sidan av allfarvägarna, i dungar, vid åar, i slutet av långa alléer får man syn på dem: en smula otillgängliga miljöer, ett undangömt kulturarv. - Några slottsbibliotek har speciella tyngdpunkter: Fullerö har arkitektur, Koberg svensk dramatik, Jordberga 1800-talets romantiker. På Torup var kvinnorna starka. Martina von Schwerin på Skarhult och Mathilda dOrozco på Segersjö var litterära slottsfruar som höll salong och brevväxlade med samtidens poeter. - Är alla böcker stiliga skinnband med adelsvapen? - Nej, många är i själva verket små häften, de flesta så grå att man inte kan föreställa sig att de bidragit till att ändra synen på samhället, exempelvis det tummade exemplaret av Carl Jonas Love Almqvists Jaktslottet på Jordberga. Eller Lasse Lucidors Helicons blomster med de sällsynta sidor som censuren tog bort. Eller Stiernhielms tidiga alster, där svenska språket kröp över tröskeln för första gången. - På resan fick jag för första gången hålla i Olof Rudbecks Atlantica. Vid 1700-talets mitt och slut grundlades de flesta biblioteken. Det var den sista epok då man trodde sig kunna samla all världens vetande på hyllorna och faktiskt lära sig det mesta som fanns att lära. Universalbibliotek hette det. - Vi blev förvånade över att det fanns så många av dem. Biblioteken öppnade ett fönster mot världen för adeln som satt ute på landsbygden. På frusna vintervägar rullade slädar och vagnar in med bokkistor från kontinenten. Då som nu var kunskap makt. Och därför finns många handböcker och instruktioner i allt från biodling till boskapsskötsel eller hur man tämjer älgen till dragdjur. Biblioteken är inte bara viktiga som högreståndsmiljöer. Vi har i själva verket fått en glimt av hur en kultur, nämligen vår egen i dag, har sina rötter i upplysningens, den första industrialismens, jordbruksreformernas och den begynnande demokratins tid. - Vilken var den starkaste upplevelsen under resan? - Känslan att vara ute i sista minuten. Det tidigare fideikommissystemet gjorde att kulturmiljöerna, även biblioteken, hölls samman över generationer eftersom samlingarna inte fick skingras. Slott vi trodde hade samlingar kvar visade sig stå rätt tomma. Med vår bok, som visar upp några av de finaste svenska slottsbiblioteken, hoppas vi kunna bidra till insikt om glömda kulturgärningar.