1920-30-talet innebar feminismens genombrott. Aldrig har idédebatten varit livligare än då, aldrig har manssamhället utmanats med större skärpa. I centrum fanns kvinnorna på Medborgarskolan vid Fogelstad och tidningen Tidevarvet. I vår kulturhistoria har de förpassats till glömskan i form av en liten fotnot. Det är djupt orättvist. Längesedan döda är dessa kvinnor högst levande samtalspartners, allihop. Deras frågor är våra. Hur håller man demokratin levande? Hur ska personligheten få plats i politikens kollektiva tankemönster? Hur bör vi leva våra liv?Vad är vänskap? De som frågade var Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Till kretsen hörde också Klara Johansson, Emilia Fogelklou och Hagar Olsson. De var författare, journalister, pedagoger och politiker. De var sökare på alla plan, politiskt, religiöst, och privat. De var djärva, roliga och inspirerande, på samma gång nyktra realister och högspända idealister. De tänjde politikens gränser, och sina egna.Ulrika Knutson skriver initierat och roande om denna märkliga grupp kvinnor. Boken är rikt illustrerad med samtida foton.