Göran Sonnevi ger ut en ny stor diktsamling, Oceanen, som i sin form, sin flödande rikedom och komplexitet anknyter till Mozarts Tredje Hjärna som kom 1996. Han gav senast ut Klangernas bok, 1998. Oceanen  är en livsberättelse om en fars plötsliga död, om vänner som gått bort, om det som sker i världen runt omkring oss, men också om naturen och kärleken.

Det jag ser är inte livets skörhet     Utan dessabsurda avklippande, nästan mitt i en meningDet är den absoluta cesuren     Lika stor förvarje     Det finns ingen hierarki, ingen skillnad

Detta är tiden     Den kontinuerliga integrationenav döden     Det som sedan finns är alltidlivet     Så länge någon lever     Kanske också där-efter     Om det kan vi ingenting veta     Vad vet jag

om livet, döden     Det kan man fråga     Men jag fåroupphörligt svaret     Det är det som ärmysteriet     Jag ser en människa dö     En av

vännerna     Det är förödelsens stund     Det ärfullkomligt klart     Och sedan inte meraJag är hos de levande     I kärlekens existens